Bra saker...
Morgonpromenader. Fint väder. Att prata i telefon med sin mor. Livsinsikt. Sola solarium. Kaffe. Klasskamrater. Visdom. Kunskap. Naturgodis för 59 kr/kg. Gymma. Musik som peppar, påverkar eller provocerar. Vilostunder. Power-naps. Övning. Att reflektera över livet. Integrationskomposition. Middag. Att ringa en vän. Gå på stan inom för undertecknad rimliga tidsintervall. En kopp kaffe till. Kultur. Att ta del av andra människors erfarenheter och kunskaper. Ett gott skratt. En bokstavligen Blomstrande satirisk imitation av sitt röstliga anti-ego. Att kapitulera för sin dåliga humor. Förmåga till självdistans. Att inte ta sig själv på så stort allvar. Härliga samklanger mellan kompetenta fonationskreatörer. Onsdagar. Februari. Livet. m.m. osv. bl.a. etc....
Idag var det den stora dagen då min egenhändigt arrangerade boyband-version av musikalhitten och tillika min forna sångläxa I'm Not Saying A Word" fick äran att presenteras för tenorstämman som jag under blandade känslor utsetts till att leda. Jag blev otroligt glad över att mina röstfackligt någorlunda likställda kollegor uppskattade mitt verk samt att det hela gick bra rent sångmässigt. Med tanke på förutsättningarna så lyckades mina kompetenta arbetskamrater väldigt väl med att anamma och framföra sina stämmor. Harmoniken framhävdes på ett musikaliskt intressant sätt och det känns verkligen som att vi kan utveckla, inte bara en rolig och röstmässigt dynamikstimulerande uppsjungningsövning, utan också ett schysst sound som efter lite arbete och en stiligt arrangerad vers kan tänkas framföras åtminstone för resterande delar av Musikalakademien.
Kul!:)
Hade en aning ångest inför dagens duettövande med Leif och Johanna. I och med att sömnen i fråga om natten till idag inte blev så kvantitativ som jag hade önskat så var jag rädd för att inte kunna utföra jobbet så bra som vi förberett oss för att göra, jag och min kära Cocoscorv till duettpartner.
Det hela gick dock jättebra och jag är helnöjd med både mig själv och med oss som ett par!
Jag gjorde det bästa jag kunde utifrån förutsättningarna och vi jobbade oss igenom hela numret med en avslutning som kändes lika sceniskt och dramaturgiskt naturlig som oförberedd. Berömmet vi fick av Johanna kändes enormt skönt att få höra. Att hon vissa stunder inte såg Simon i framförandet känns otroligt peppande - kanske allt arbete vi lagt ner på karaktärsanalys och idogt teaterarbete äntligen börjar bära frukt? Gjorde vad jag kunde för att låta mina känslor och tankar förstoras och komma fram genom min annars så välbeltade och svårundvikbara tenorstämma. Det blev bättre och bättre.
Man kan bara göra sitt bästa under förutsättningarna man har i nuläget och anstränger man sig så går det verkligen framåt.
Teatern "Anteckningar Från Ett Källarhål" som vi beskådade med klassen under ledning av vår teaterlärare Carl var verkligen givande. Föreställningen resonerade mycket kring människan, vad som är sjukt och friskt, förnuftets förmåga att hindra oss, sant och falskt, rätt och fel, hjärta/hjärna osv. Lika intressant som minimalistiskt och verkligen berörande.
Den mentala instängdhet och ensamhet som Andréas Utterhall så skickligt skapade på scenen är någonting som många av oss människor kan känna av i vardagen även om vi oftast är mitt inne i händelsernas centrum.
Nu ska jag dra över till grannhuset och se vad som företas denna sista onsdag innan sportlovets diverse bestyr.
Det blir nog en tidig kväll känner jag.
"Begravning"
Jag bestämde mig för att utsätta mig själv för exponering av den något högre graden och sjunga på begravningen. Inte för att sång i sig är något speciellt främmande för mig och egentligen inte heller sång på begravningar. Däremot så var detta första gången jag gjorde någonting utanför musikalbubblan där jag applicerade de kunskaper jag fått från skolan i ett framförande som kan bli aktuellt ute på fältet. När jag tidigare sjungit på begravningar har jag bara kompat Henrik och lagt stämmor och när jag förr i världen sjungit solo har det i princip alltid varit någonting jag kan spexa mig igenom eller helt enkelt sjunga rakt upp och ner.
Att sjunga "Bridge Over Troubled Water" och verkligen mena det man sjunger är alltså inte helt lätt - men det kändes bra!
Jag kände mig närvarande, någorlunda uttrycksfull och dessutom tänkte jag i princip ingenting alls på sångtekniken utan jag litade på att jag kunde låten samt att min röst klarade av den. Blev nästan själv lite tagen av situationen att det stundtals kändes lite berörande. Att det hela gick vägen kändes helt underbart. Jag behövde denna självförtroendekick!
En stor eloge till Katarina "Funky" Moberg som nu har fått klar sin skiva!:)
Nattinatti!:)
Blue friday...
Duettprojektet känns svårt. Inte på grund av sången i sig. Det är ingen konst att belta sig igenom den och verket i sig är ingenting annat än en välskriven toppenschlager. Det är ju dock det här med inre uttryck, sant uttryck och tydligt förstorat uttryck som ger mig huvudbry. Nåväl. Man kanske inte kan förvänta sig en fulländad emotionell kaskad av sinnelagsyttringar från mig. Det är lite som när en bäbis ska lära sig att ta sina första stapplande steg. Jag har dock bestämt mig för att vara öppensinnad, bejaka, inte (ned)värdera det jag gör och helt enkelt göra mitt bästa. Mer kan jag inte göra och det är alltid tillräckligt för en själv!
Tog en liten hippiestund med Heddan, Schtäffä & Annika. Soft...:)
Bestämde mig att ringa en gammal god vän som jag av outgrundliga anledningar inte pratat med på över ett halvår. Det var inte en dag för sent!:) Saknar allt ugglande i hans lilla studio och alla emo-melankoliska singer-/songwriterstunder här och där. Att tala med Jonathan kändes lite som att hinna upp sin egen själ en smula. Det kändes helt förträffligt!:)
Det sägs att vi blir till i mötet med andra människor...kanske det är därför man är så beroende av sina medmänniskor?

"Musical-theatre is a shitty business!"
"That sounded kinda wanky!"
osv...
Vilka oförglömligt sköna citat den branscherfarna big maman till musikalprofessor delgav oss under tre intensiva dagar fyllda av uttrycksutveckling och slemmiga struphuvuden.
"Energy!"
"Committment!"
"Passion!"
"You've got to be pro-active!"
Det gav oss, i alla fall mig, en ordentlig inspirationskick.
Och framför allt - VILKEN UNDERBAR MÄNNISKA! Självdistans och ödmjukhet utan dess like, varm, omtänksam, vis och med en härligt ironisk humor..."Roughly"...som Leffe själv fingerviftandes skulle ha uttryckt det...
Mary betonade också vikten av att inte snöa in sig på musikal utan att vara så bred som möjligt, hålla igång sina instrument, sjunga pop, rock osv. Det ska jag använda som argument nästa gång jag möter en schlagerhatare i musikalbranschen.
Det är ju faktiskt så att denna sönderdeltävlade kulturutbytesinstans för dissonanta fonationsbildare och dess upphovsmän kan bli en framtida arbetsplats för oss musikalartiststudenter - "And I would NOT mind!";)
Kan inte hjälpa det, har fått pippi på Caroline Af Ugglas - vilken fruktansvärt patetiskt underbar artist. Man vet inte om man ska lida med henne eller hånskratta åt henne. Hur som helst så har hon en alldeles säregen scennärvaro och hon lämnar ingen oberörd - om än inte pga ett exemplariskt textuttryckande.
Hahaha, jag tänker inte värdera det för fem öre men av någon sadomusikalisk anledning blir jag smått euforisk av detta.

SCHLAGERPARTY!!! - efter en uppladdning med Annika bläddrandes i stora schlagerboken och ett beskådande av en svårt disharmoniskt melodifestivaldeltävling slog vi igång lite gamla schlagerklassiker och skrek ur oss det sista lilla ur våra arma små sångartrutar nu när Mary-veckan äntligen passerat.
Framöver kommer det bli en hel del jobb med duettprojektet. Jag och Cocoscorven ska sjunga "As Long As You're Mine" från Wicked. VÄRSTA SCHLAGERN!!!
Nu ska jag sova, känner mig rätt seg av någon anledning...
Mitt uppe i livet...
Det är både livsfarligt ihjälskrämmande och själsligt befriande att bejaka sina känslor och bearbeta sina tankar...
Vad har hänt rent konkret sen sist som fått mig att rubba på den oumbärliga rutinen av verbal bloggmisshandel?
- Inflyttningsfest hos Sara och Niklas. Det var riktigt kul även om jag kände mig lite seg.
- En vecka fylld av Mary-förberedelser och dylikt.
- En sånglektion som satte igång ett ifrågasättande av hela mitt väsen.
- Ett KASAM-test på Livskunskapen där mitt värde på känsla av livssammanhang var alarmerande lågt.
- Danstävling i Älvsbyn som trots ringa förväntningar gav en hedersvärd 7e-plats men framförallt ett tillfälle för kravlös rekreation.
- Familjedejt i storasysterysters nya lägenhet, pizza, slapp skitsnacksafton, födelsedagsfirande av kära mor och tid spenderad på att kreativt leka med min underbart uttrycksfulla systerson.
- Diverse gråtattacker från den ena och den andra MA-studenten alla baserade på lika olika anledningar som den vetenskapliga skillnaden mellan en ansamling snöflingor.
- Panikattacker, när det liksom inte vill alls och hjärnan sparkar bakut t.ex. i kyrkan eller på ensemblen.
- Hysteriska psykoser med outsinliga skrattanfall.
- Ett väldigt kreativt integrationskomponerande.
- Gemensam sång som börjar kännas bättre tack vare alla emotionella urladdningar...TACK!!!
- Pizzabakning på hög nivå á la Café Strömbäck.
- Balettlektioner med utåtvridning utan dess like.
- Streetdance!
- House!:) Så chill att bara få groova loss ordentligt utan tanke på form och fason!;D
- Nostalgiskt tränande och pedagogikutövande av Lindy-Hop - Isak och Hanna var riktigt duktiga!:)
- Tacksamt välkomnade tvångssaktioner för att få fascist-Simon att sitta stilla en hel lunchrast!;)
- Träning, träning och övning, övning...
...och mycket mycket mer...
...jag återkommer!;)