Haaarrrlllååå!!!

Morgonpromenader. Fint väder. Att prata i telefon med sin mor. Livsinsikt. Sola solarium. Kaffe. Klasskamrater. Visdom. Kunskap. Naturgodis för 59 kr/kg. Gymma. Musik som peppar, påverkar eller provocerar. Vilostunder. Power-naps. Övning. Att reflektera över livet. Integrationskomposition. Middag. Att ringa en vän. Gå på stan inom för undertecknad rimliga tidsintervall. En kopp kaffe till. Kultur. Att ta del av andra människors erfarenheter och kunskaper. Ett gott skratt. En bokstavligen Blomstrande satirisk imitation av sitt röstliga anti-ego. Att kapitulera för sin dåliga humor. Förmåga till självdistans. Att inte ta sig själv på så stort allvar. Härliga samklanger mellan kompetenta fonationskreatörer. Onsdagar. Februari. Livet. m.m.  osv. bl.a. etc....

Idag var det den stora dagen då min egenhändigt arrangerade boyband-version av musikalhitten och tillika min forna sångläxa I'm Not Saying A Word" fick äran att presenteras för tenorstämman som jag under blandade känslor utsetts till att leda. Jag blev otroligt glad över att mina röstfackligt någorlunda likställda kollegor uppskattade mitt verk samt att det hela gick bra rent sångmässigt. Med tanke på förutsättningarna så lyckades mina kompetenta arbetskamrater väldigt väl med att anamma och framföra sina stämmor. Harmoniken framhävdes på ett musikaliskt intressant sätt och det känns verkligen som att vi kan utveckla, inte bara en rolig och röstmässigt dynamikstimulerande uppsjungningsövning, utan också ett schysst sound som efter lite arbete och en stiligt arrangerad vers kan tänkas framföras åtminstone för resterande delar av Musikalakademien.

Kul!:)

Hade en aning ångest inför dagens duettövande med Leif och Johanna. I och med att sömnen i fråga om natten till idag inte blev så kvantitativ som jag hade önskat så var jag rädd för att inte kunna utföra jobbet så bra som vi förberett oss för att göra, jag och min kära Cocoscorv till duettpartner.

Det hela gick dock jättebra och jag är helnöjd med både mig själv och med oss som ett par!

Jag gjorde det bästa jag kunde utifrån förutsättningarna och vi jobbade oss igenom hela numret med en avslutning som kändes lika sceniskt och dramaturgiskt naturlig som oförberedd. Berömmet vi fick av Johanna kändes enormt skönt att få höra. Att hon vissa stunder inte såg Simon i framförandet känns otroligt peppande - kanske allt arbete vi lagt ner på karaktärsanalys och idogt teaterarbete äntligen börjar bära frukt? Gjorde vad jag kunde för att låta mina känslor och tankar förstoras och komma fram genom min annars så välbeltade och svårundvikbara tenorstämma. Det blev bättre och bättre.

Man kan bara göra sitt bästa under förutsättningarna man har i nuläget och anstränger man sig så går det verkligen framåt.

Teatern "Anteckningar Från Ett Källarhål"  som vi beskådade med klassen under ledning av vår teaterlärare Carl var verkligen givande. Föreställningen resonerade mycket kring människan, vad som är sjukt och friskt, förnuftets förmåga att hindra oss, sant och falskt, rätt och fel, hjärta/hjärna osv. Lika intressant som minimalistiskt och verkligen berörande.

Den mentala instängdhet och ensamhet som Andréas Utterhall så skickligt skapade på scenen är någonting som många av oss människor kan känna av i vardagen även om vi oftast är mitt inne i händelsernas centrum.

Nu ska jag dra över till grannhuset och se vad som företas denna sista onsdag innan sportlovets diverse bestyr.

Det blir nog en tidig kväll känner jag.