Haaarrrlllååå!!!

...rakt i melankolikens emotionellt komplicerade nostalgi...

Duettprojektet känns svårt. Inte på grund av sången i sig. Det är ingen konst att belta sig igenom den och verket i sig är ingenting annat än en välskriven toppenschlager. Det är ju dock det här med inre uttryck, sant uttryck och tydligt förstorat uttryck som ger mig huvudbry. Nåväl. Man kanske inte kan förvänta sig en fulländad emotionell kaskad av sinnelagsyttringar från mig. Det är lite som när en bäbis ska lära sig att ta sina första stapplande steg. Jag har dock bestämt mig för att vara öppensinnad, bejaka, inte (ned)värdera det jag gör och helt enkelt göra mitt bästa. Mer kan jag inte göra och det är alltid tillräckligt för en själv!

Tog en liten hippiestund med Heddan, Schtäffä & Annika. Soft...:)

Bestämde mig att ringa en gammal god vän som jag av outgrundliga anledningar inte pratat med på över ett halvår. Det var inte en dag för sent!:) Saknar allt ugglande i hans lilla studio och alla emo-melankoliska singer-/songwriterstunder här och där. Att tala med Jonathan kändes lite som att hinna upp sin egen själ en smula. Det kändes helt förträffligt!:)

Det sägs att vi blir till i mötet med andra människor...kanske det är därför man är så beroende av sina medmänniskor?

Peace, Love & Understanding