Haaarrrlllååå!!!

Har känt mig aningens deprimerad rätt länge, i princip ända sedan vi kom hem från London.
Inte så där allvarligt så att jag behöver tvångströja och mediciner utan mer bara sådär grådaskigt halvneurotiskt ångestladdad.

Undrar vad det kan bero på...

Kanske att jag sover dåligt? Brist på signalsubstanser i hjärnan? Förändringar i arbetsmiljön i och med West Side Story? Att jag äter dåligt? Bristande självkänsla och självförtroende? Årstiden som inte är särskillt sprudlande jämfört med hemma i norr? För lite tid hemma med nära och kära? Brist på social kompetens? För mycket prestation och för lite rekreation vad gäller det estetiska och kulturella? För lite lektioner i skolan? För mycket kaffe? För lite alkohol?

Det hela känns aningens luddigt och finns inget jag direkt kan sätta fingret på.
Bara att bättra sig lite här och där, ett steg i taget, så blir det väl bra till slut.

Bilder från min efterblivna mobilkamera brukar vara distanserat uppiggande.





- Leif förklarar fenomenet musikteater med modern lunchkonst under vårt 3-timmars spontansamtal med Ante, Nisse och Heddan - ett skäl att rycka upp sig.
- Vackert vårväder, ytterligare ett skäl att rycka upp sig.
- En utekväll på O'Learys...
- ...och den sista ölen på läääääänge - ett skäl att...hmm...njaaa...
- Hembakt bröd - en anledning att rycka upp sig.
- Mor och moster på ett uppryckande musikal- och dansbesök i Ume.

Imorgon börjar lektionerna på skolan igen. Tungt med både skola och WSS men det är välkommet, finns en massa jag vill lära mig innan jag går ut. Dessutom kan jag ändå inte ta sovmorgon så det är lika att göra ngt effektivt av dagarna. Jag är nog ganska ensam om att tycka så i klassen:P

Nu ska jag sjunga lite innan vi beger oss mot operan.


Ryck upp dig Zajmhån!