En tanke föder gärna två...
...Likt encelliga organismer eftersträvar fortplantning föder tankar väldigt frekvent ringar på vattnet i sinnets djupa hav...
Hur kommer jag att må den dagen jag vaknar upp utan att efter en lång och härlig morgonpromenad möta världens mest sympatiska klasskamrater vid en efterlängdad frukost?
När jag inte har håltimmar att fylla med sångövande, skarvbearbetning, twangad botten och gymmande för att låta lite bättre och orka lite mer.
När jag inte har nöjet att efter gymmet ta en dusch, komma sent till lunchen, äta en god soppa med en guldkantsbeprydande efterrätt utan att känna stress då ens humana medmänniskor tar en kopp kaffe till för att slippa låta mig sitta ensam.
Alla pissljummet beska koppar kaffe krämigt kryddade med minst lika mycket mjölk, oavsett om min karaktär svikit och beroendedjävulen tagit över eller inte, som man delar med sina själsfränder under en diskussion om alltifrån dödshjälp till struphuvuden.
Känslan av att vara accepterad för den man är, känslan av att för en gång skull vara en del av den sociala gemenskapen utan högre krav på sig själv än att göra sitt bästa och respektera sin nästa.
Många morgonar vaknar jag upp med ett ryck och tänker att allt detta bara är en underbar dröm, men så tittar jag mig omkring i mitt lilla internatkrypin som trots den retrodoftande basen fått en rätt så personlig inredning.
Mitt rum, i min skola, i mitt liv.
Det ter sig nästan lite som en dröm att få göra det jag alltid har drömt om mest av allt. Eller är det så att resten av mitt liv, som ter sig nog så absurt i förhållande till detta, i sig är/var en mystisk sömn som jag helt plötsligt har vaknat upp ur?
Klyschor är inte längre klyschiga om vi tror på dess innebörd.
Underbart är kort - Carpe Diem!
Hur kommer jag att må den dagen jag vaknar upp utan att efter en lång och härlig morgonpromenad möta världens mest sympatiska klasskamrater vid en efterlängdad frukost?
När jag inte har håltimmar att fylla med sångövande, skarvbearbetning, twangad botten och gymmande för att låta lite bättre och orka lite mer.
När jag inte har nöjet att efter gymmet ta en dusch, komma sent till lunchen, äta en god soppa med en guldkantsbeprydande efterrätt utan att känna stress då ens humana medmänniskor tar en kopp kaffe till för att slippa låta mig sitta ensam.
Alla pissljummet beska koppar kaffe krämigt kryddade med minst lika mycket mjölk, oavsett om min karaktär svikit och beroendedjävulen tagit över eller inte, som man delar med sina själsfränder under en diskussion om alltifrån dödshjälp till struphuvuden.
Känslan av att vara accepterad för den man är, känslan av att för en gång skull vara en del av den sociala gemenskapen utan högre krav på sig själv än att göra sitt bästa och respektera sin nästa.
Många morgonar vaknar jag upp med ett ryck och tänker att allt detta bara är en underbar dröm, men så tittar jag mig omkring i mitt lilla internatkrypin som trots den retrodoftande basen fått en rätt så personlig inredning.
Mitt rum, i min skola, i mitt liv.
Det ter sig nästan lite som en dröm att få göra det jag alltid har drömt om mest av allt. Eller är det så att resten av mitt liv, som ter sig nog så absurt i förhållande till detta, i sig är/var en mystisk sömn som jag helt plötsligt har vaknat upp ur?
Klyschor är inte längre klyschiga om vi tror på dess innebörd.
Underbart är kort - Carpe Diem!
Kommentarer
Trackback
