Haaarrrlllååå!!!

...för att vandra runt Kaba har jag äntligen beskådat fetfestivalen för fulkulturell folkmusik levande live...

Efter svåra ångestladdade mardrömmar om felbokning i form av husvagnsplats, en del strul med biljettleveransen och många hjärnor i eldelar hemmavid lyckades ändå de tvenne schlagermongosarna ta sig till hotellet i Ratingen på onsdagskvällen. Efter att ha roat sig åt och med duschkabinen i genomskinligt glas sovit gott, avnjutit god frukost och bytt dag begav vi oss in till Düsseldorf för att yrsla runt, shoppa och nära på missa semifinalen på grund av att tyskarna hellre sänder lite reklam på en gigantisk tv-skärm och låter ett jazzband spela bredvid än att sända en livsviktig schlageruttagning. Vi hittade dock vår softa uterestaurang just vid floden där vi spenderade resten av kvällen. På fredagen hann vi med ett hissfobiförebyggande utsiktsbesök i tv-tornet samt ett besök på ett schlagermuseum där en samlare lyckats få ihop alla skivomslag till samtliga vinnare någonsin och ställde ut dem tillsammans med hörlursförsedda tv-skärmar där man kunde lyssna och beskåde spektaklen. Vi drog på kryssningsbåt med ett schlagerfartyg där vi shakade loss rejält innan vi drog på Euro Club för att parta loss med de härliga norrmänn som flirtat till sig själv och oss inträdesbiljetter på den annars näst intill oinkomliga krogen. "Lasha Tumbai" två gånger på en och samma kväll hoppandes runt stället i ett långt led - behöver man säga mer? Finaldagen inleddes med vår första melodifestivalfanklubbsmiddag där individer av olika grader av geografisk längd och bredd samt fanatism laddade upp inför vad som komma skulle. Arenan var gigantisk. Tyskarna var högljudda men bjöd på öl. Jag skrattade. Jag grät. Jag skrek. Jag sjöng. Jag headbangade.

Kan någon numret till turistbyrån i Baku så skicka mig gärna det under veckan.

Nu har jag en del sömn att ta igen. ;)